alexandranielsens

Som en räddning från ovan så fick jag däremot mail från STS där det stog att min aupair profil kommer att vara dold fram till 4 månader föra mitt första arrival date(vilket iofs är om ty två veckor, men ändå), som är väldigt skönt för då jag redan har pratat med några familjer vilka alla ville att jag skulle komma tidigare än vad jag kan (ibland kan man vara för tidigt ute..) så nu kommer det stå lite stilla på au pair hållet, tack och lov!

Plockade upp telefonen och trodde det var någon från Borås som ringde men det var visst en familj från USA! Blev gött förvånad för jag hade inte fått någon intervjuförfrågan. Menmen, fick ett lite off-intryck av mamman.. hon frågade om jag har pojkvän och det verakde verkligen vara ett problem för henne. Fick värsta predikan om att om vi inte gör slut innan så kommer jag få sån hemlängtan att jag åker hem eller så kommer han tröttna så att vi gör slut. Kände bara what? haha Mne förstår ju liksom att dom inte vill ha en au pair som åker hem efter bara någon månad men hon skrämde mig lite där vilket inte kanske gav något bra första intryck.. Menmen, det återstår att se!

I alla fall tänkte jag att jag får ge dom en ärlig chans vilket lönade sig, dom var jättegoa. Dessvärre kände jag att det inte är en familj för mig då jag inte tror jag kommer räcka till. De har nämligen 4 barn, varav ett är född med ett handikapp och eftersom jag inte har någon erfarenhet eller utbildning så kände jag att det var bäst, och ärligast, för både familjen och mig att tacka nej. Så jag skickade precis iväg ett mail vilket var svårt för jag känner mig ganska hemsk. Men det kommer varken bli bra för familjen eller mig om man inte trivs, så det kändes som rätt  beslut. Tråkigt nog.

Annars har jag haft en härlig helg i solen, man kan inte annat än att njuta av varje sekund solen tittar fram. Blev överlycklig när jag köpte glass då en gammal favorit hittat tillbaka!

• 1. Kolla runt och välj en förmedling som känns bra. Jag ansöker genom STS eftersom jag har många vänner som har haft väldigt positiva år med dem.

• 2. Gå på ett informationsmöte (fick info om detta då jag skrev upp mig på deras maillista på nätet) för att känna om det är din grej. Här fick man ställa alla möjliga frågor och prata med dem som arbetar med att skicka ut aupairer. Man fick info om hur det funkade i olika länder och jag var faktiskt väldigt sugen på Nya Zeeland efter.

• 3. Fyll i en ansökan på internet (väldigt kort). Efter detta hörde en intervjuare från STS av sig och vi betsämde tid 2 veckor framåt för att ha tid att fixa alla de dokument som man (helst) skulle ha med sig:

- 2 childcare references

- 1 personal reference

- Passkopia

- Medical Record (kostade typ 800:-)

- Utdrag från polisregistret (200:-, tog kanske 5 dagar att få)

-Au Pair Agreement (kontrakt typ)

- Färdigställt Au pair room (oficiella ansökan till USA)

- Kopia på slutbetyg från gymnasie

Detta tog ganska lång tid att färdigställa så det var skönt med två veckor att förbereda sig.

• 4. Intervju. En intervju utförs på engelska och vid samma ställe utförs också ett psykologitest (wierd).

• 5. Förhoppnings får man efter några dagar något liknande detta:

När man har blivit antagen till STS har man 14 dagar på sig att finslipa sitt au pair room, lägga in bilder, skriva personligt brev, göra en video och dyl. innan ansökan ska skickas vidare till USA.

• 6. För mig tog det 10 dagar att få svar men det kan gå fortare stog det (6-10 dagar):

Glädjen när jag öppnade det här mailet var helt otrolig, var typ tårögd när jag gick till skolan (PMS?) för jag var så glad.

• 7. Här är jag just nu.. Man har blivit godkänd och väntar på en matchning med en familj. Man har en "profilsida" där familjer kan kolla in en och bestämma om de vill ha en intervju. För att kunna matcha med en familj måste man ha pratat med dem under två tillfällen och känns allt tiptop då så är det bara att tuta och köra.

• 8. När man har matchat betalar man programavgiften och ansöker om visum. Man får utflygningsdatum och biljetter.

• 9. En 3-dagarskurs i New York är något som alla utför och efter denna så är det bara att åka till familjen och settle in..

Jag behöver inte körkort för att kunna ansöka men de vill gärna ha ett ungefärligt uppkörningsdatum vilket är ganska svårt att måtta.. Jag slängde ut mig "i slutet av april" så när jag väl blev antagen så blev man ju ganska stressad. Nu har jag däremot kommit en bra bit på vägen, alla moment på körskolan är genomförda, risk ettan klar och jag har datum för; stadskörning, omkörning och halka. Nackdelen är då det faktum är att min halka är den 23:e april och om jag ska ha ett körkort innan exams börjar (2 maj) så behöver jag verkligen vara grym. Ingen press liksom. Alls.

Förövrigt har jag talat med min underbara vän Natalie som verkligen fick in mig på au pair-spåret. Vem kan liksom mostå charmen av det liv hon lever där? eller av henne? Längtar som tusan, är obeskrivligt!

mina fina flickor som just nu befinner sig på samma kontinent där det förövrigt är nån jävla värmebölja?! Tycker inte alls synd om mig själv..nejdå

Så nu blir det nya tag, att bara att vänta - är inte så bra på det om man säger så..

En kompis har också halkat in på au pair banan vilket gör mig väldigt glad, givetvis för hennes skull men även för min egen. Vem förstår liksom spänningen, nervositeten, glädjen och det faktum att mycket av ens totala tankar går till allt som rör au-pairandet bättre än någon som faktiskt får igenom det själv? Båda har suttit som lyriska små flickor som just fått en kyss av Justin Bieber och bara pratat igenom allt. Underbart värre att nån är i samma situation. Tror också min pojkvän tycker detdå kanske allt prat om matchningar och barn (och även det faktum att jag ska åka)inte alltid är superintressant då han egentligen vill spela starcraft och kolla på casts.

Ska ju bli au pair så pratade med en famlij igår och dom var helt underbara! Det är bara ett problem, dom sa att dom har kontakt med en annan au pair också vilket gör mig lite nervös för jag gillade dom verkligen. Vi ska prata imorgon i alla fall och då ska jag skypa med hela familjen. Iofs är det första familjen jag pratar med men ibland känns det bara rätt, och då tar mitt sjuka beroende av att planera över vilket gör att jag hoppas på för mycket. Men jag vill ju hamna hos dom. Typ jättemycket. Faktiskt. Så det kanske inte gör så mycket. Eller?

Håller på att spricka av nervositet och nyfikenhet, och har gjort verkligen hela dagen, så därför tänkte jag "varför inte skaffa en blogg? då kan jag ju tänka på annat!" men tji på mig, nu sitter jag änå här med ont i magen och konstant uppdaterar min mail.